Ensamma hemma?
Vi har varit utan man i huset en knapp vecka. Det brukar vara lite oroligt innan, jag funderar mest på hur jag ska ro i land allt, barnen på hur mycket de ska sakna deras pappa. Det blev dock inte så mycket av det denna gång. Det kändes som att vi sa hej då och hej igen i nästan samma andetag. Hur blir det så? Jo, man har häcken full. Då hinner man inte tänka eller känna så mycket.
Vi började med en fotbollsmatch. Skönt att Emil är så stor att han tar sig till sina matcher på hemmaplan själv. Eftersom det blir mörkt nu så vill jag ändå gå möta honom. Då är Thea helt fantastisk, jag läste saga och nattade henne, berättade att jag skulle hämta Emil, att Julie-Ella var kvar hemma, och att Thea kunde ligga kvar i sin säng och lyssna på CD-saga tills jag kom tillbaka. Javisst, säger hon. Jag går, kommer tillbaka och där ligger hon och sover. Efter drygt tio år som småbarnsförälder är detta HELT fantastiskt.
Dagen efter krockade aktiviteterna. Svårt, även för mig, att vara på fler ställen på samma gång. Tack och lov för mammor/mormödrar. Thea var överlycklig för att bli hämtad av mormor och körd till dansen. Dagen efter ville förskolefröknarna kolla av en gång till om det verkligen var min mamma eller min syster (!) som hämtade... Får väl bjuda på den som tack för hjälpen;)
Eftersom helgens bestyr bestod av kalasbesök på Hisingen, handbollsträning i Sävedalen, handbollsmatcher på Lundby Strand, friidrottsträning i Sävedalen och fotbollsturnering i Kungälv är jag glad att jag har mina grannar och vänner. Vi har lyckats bygga upp ett litet nätverk av lagföräldrar här i Utby som brukar hjälpas åt att köra. Väldigt tacksamt i sådana här lägen.
Och rätt som det var kom mannen hem igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar