En av de fantastiska saker med att ha barn är att få på så nära håll uppleva hur personligheter växer fram. Det är spännande att känna igen sig i saker, hur de tänker och reagerar. Nu när vi dessutom har flera är det också spännande att känna igen dem i varandra. Emil och Julie-Ella är väldigt olika i mycket men också väldigt lika i mycket. Thea är också väldigt lik de andra, men har även hon egenskaper som inte finns hos varken storebror eller storasyster. Dessutom är det fascinerande hur det kan bli så olika i samma familj, samma hus och ganska samma ålder.
En har tävlingsinstinkt så det sprutar ut genom öronen. Det syns, hörs och märks på alla sätt. En annan har det samma, men det finns bara i det tysta och så exploderar det fram när man inte riktigt är beredd. Den tredje verkar inte alls tycka det är så viktigt, mest som en självklarhet att när man blir tillräckligt stor så vinner man pokaler och medaljer.
Alla tre har myror i brallan. De är ganska olika bra på att bemästra dem. I relation till varandra kan man se denna skillnad. Jämfört med andra familjer vi umgås med känns det som våra barn alltid går snabbast, springer mest och pratar hela tiden. Som om de andra går på valium och våra på Duracell-batterier.
Det är bra att man är olika. Vad långtråkigt det vore annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar