Ingen rädder för vargen här

När Emil var liten, drygt två år, och hade blivit storebror. Då var han inte, av förklarliga skäl, så duktig på att sitta still och vänta på att jag skulle bli klar med amning eller blöjbyte eller andra nödvändigheter. Han var dessutom väldigt kaxig och vågade sig på det mesta. En dag var vi i Skatås och promenerade när lilltjejen blev hungrig. Tyckte egentligen inte om att amma ute när jag var ensam eftersom Emil lätt gav sig iväg, men satte mig mitt på en STOR gräsmatta, med skog runt om och tänkte att där hade jag bra koll.  Men Emil fick plötsligt syn på något spännande i skogen och fick full fart. Och han var snabb redan då. Med en liten igel vid mitt bröst hade jag ingen chans att komma ikapp så jag skrek "Vargen kommer!" Det var det enda i världen som Emil var rädd för. Kanske inte helt moraliskt rätt att skrämma sina barn så, men det var det eller vilse i skogen.

Som tur är har han kommit över vargskräcken för vi fick visst med oss en hem från djurparken igår...