Tänk vilka känslor barnidrott kan röra upp. Har precis dömt en fotbollsmatch för tioåriga pojkar, Emils Utbynäs mot V Frölunda IF. Tränarna hade svårt att ta mina domslut, de tyckte vissa regler inte var så noga och framför allt skrek de åt mig på plan att jag inte fick säga till deras spelare utan att ta det med dem. Efter det var det okej att göra domaren till hackkyckling. Spelet blev hårdare och hårdare, killarna blev tröttare och argare och stämningen var inte på topp. Jag la ca två timmar allt som allt på detta och blev bara utskälld. Inte ens tack för matchen efteråt. Och nu känner jag mig ledsen. Klart att jag gjorde några fel, jag är en förälder som ställer upp på min fritid. Trots att jag både spelat fotboll själv och gått någon domarkurs någon gång så kan man absolut inte begära annat än att man ska göra så gott man kan. Och det gjorde jag.
Lite skamsen är jag för alla gånger som jag står vid sidan och svär på domarna. Men jag gör det i alla fall tyst, kanske de närmaste föräldrarna hör. Men nu ska jag sluta även med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar